Andreas Bertilsson

Andreas Bertilssons alltid vackra musik, den här gången gjord i samarbete med Thomas Öberg från Bob Hund, är här mer mänsklig och kontaktsökande, mer fantasibefriande och tankemasserande än någonsin, mer än tidigare i kontakt med både det förflutna och det nutida. Den erbjuder en av de där allt mer hägrande platserna; rummet där det finns plats för ens tankar och ens ifrågasättande av samma tankar. De där rummen där man kan ställa frågorna som i bästa fall leder oss framåt, inte bakåt, är ju numera så sällsynta. Men musiken på Andreas album ger oss en liten katedral omsorgsfullt byggd i en dator av plast och könlöst teknik-hokus pokus, fylld av ljus och luft och en rumskänsla man nästan kan ta på. Svensk jazztradition möter den skiraste av skira knister/knaster-elektronik, poesin kastar sig i famnen på rocken. Det är en alldeles självklar, men nästan överrumplande skönhet som bjuds. Det är som när man talar med en person i telefon och man hör att personen är friskt solbränd, snyggt nyklippt eller inbjudande naken - man stiger in i Andreas musik och man hör i ett enda magiskt slag att framtiden är mättad av stora löften och väldigt sköna drömmar om det okända.